Psykbibeln kan frälsa många
Publicerad : 4 juni
Hillevi Wahl
Alla har sin skit, brukar jag säga när jag föreläser. För så är det. Är det inte missbruk, så är det ofta psykisk ohälsa i form av ångest, sömnsvårigheter, oro, depressioner, tvångssyndrom eller något annat handikapp hos oss själva eller någon närstående. Få av oss glider igenom livet på rosa moln.
Därför, menar jag, är det bra att vi vet så mycket om olika diagnoser och beteenden som möjligt. För att kunna hjälpa oss själva och de vi bryr oss om – och inte minst, anpassa våra arbetsplatser och skolor så att alla kan få vara med och få ett bra liv, oavsett psykiska olikheter.
Men i samband med att en ny upplaga av den amerikanska manualen DSM-5, psykiatrins ”bibel”, kommer ut så har debatten kring överdiagnostiserandet blommat upp igen. I den nya upplagan har nya diagnoser har introducerats, såsom Binge eating, en form av hetsätning, liksom spelmissbruk och svårigheter att kontrollera sin ilska, Disruptive Mood Dysregulation Disorder.
Binge eating, som definieras som hetsätning minst en gång i veckan i tre månader har upprört en del, såsom Ann-Charlotte Marteus på Expressens ledarredaktion.
”I så fall är väl en stor del av den amerikanska befolkningen inte feta – utan mentalsjuka!”, skrev hon.
Så fullkomligt insiktslöst, av Marteus. Inte bara om det amerikanska komplexa samhället generellt, utan också om sjukdomen i sig. Att vräka i sig mat utan att kunna kontrollera det skapar oerhörd ångest. Ju snabbare all världens kvinnor och män får hjälp att sluta med detta beteende, desto bättre. Annars kan det leda till ett liv med matmissbruk och ångest.
Marteus hävdar också att barns vredesutbrott på ICA är en form av Disruptive Mood Dysregulation Disorder. Så är det naturligtvis inte. Barn har i alla tider fått vredesubrott i mataffären och det handlar oftast om helt vanlig övertrötthet hos både föräldrar och barn.
Kunskap och korrekt fakta har däremot sällan skadat någon. I de rapporter jag får från barn och ungdomar som sökt vård för psykisk ohälsa, så är det inte någon form av överkunskap som är problemet, snarare tvärtom.
Som maskrosbarnet som fick sitta och förklara för sin psykiatriker vad medberoende var och hur det fungerar i en missbruksfamilj. Eller tjejen med kraftiga ätstörningar – binge eating – som fick rådet av sin husläkare att gå med i en kvällstidnings viktklubb så skulle nog allting ordna sig.
Man häpnar – och önskar innerligt att någon satte DSM-5 i händerna på varenda husläkare.
Samtidigt är det så att vi också måste våga se att ett barns symptom många gånger kan vara en tydlig markering på att något är dysfunktionellt i hemmet eller omgivningen. Våra diagnoser, sjuka eller inte, handlar sällan isolerat om oss själva, utan minst lika mycket om familjen och det samhälle vi lever i.
Valet 